.
Change - Oingo Boingo
En av de saker jag är mest stolt över.
Såhär ser mitt första uppslag i boken TID för liv som finns att köpa på adlibris.com nu.
Jag känner mig sjukt inspirerad att börja skriva igen och fortsätta att försöka få resten av boken publicerad. Även om jag inte lyckas med det så är jag ändå så sjukt glad över vad jag lyckats med.
Jag hoppas verkligen att någon kan känna ett stöd i mina texter, eller i alla fall tycka dom är bra.
Ska nog skriva nytt ikväll, om andra saker.
.
Min Världscancerdag.
Intressanta människor med så mycket livserfarenheter man inte ens borde ha att jag blev alldeles snurrig. Den har dagen var främst för dem, verkligen. Det var intressanta och aggressionsskapande diskussioner på workshops. Det var mingel med alla typer av små saker att tugga på, samtidigt som du kunde prata med alla typer av människor.
Och sist var det boksläppet som jag var spänd för hela dagen.
Där fanns de färdigtryckta böckerna spridda utanför "spegelsalen" och när man gick in spelades det jazz och hälldes upp champange. Vid scenen skulle senare en sångare sjunga så att folk fick gå ut ur rummet för att torka tårar, slutade med att nästa låt han fick uppträda med var flamenco. Och ovanför scenen var en liten bioduk där det visades bilder och ett par texter ur boken så att jag liksom hoppade till varenda gång en bild på mig och Pappa poppade upp, eller en text jag skrivit.
Efter ett par champangeglas slutade jag hoppa till och stod mest still och pratade eller lyssnade på andras historier. Det var en tung dag. Men häftig på något sätt. Jag fick så mycket mod över de komplimanger jag fick, jag blev inspirerad.
En dag jag fick uppleva med min Mamma dessutom.
Och sist var det boksläppet som jag var spänd för hela dagen.
Där fanns de färdigtryckta böckerna spridda utanför "spegelsalen" och när man gick in spelades det jazz och hälldes upp champange. Vid scenen skulle senare en sångare sjunga så att folk fick gå ut ur rummet för att torka tårar, slutade med att nästa låt han fick uppträda med var flamenco. Och ovanför scenen var en liten bioduk där det visades bilder och ett par texter ur boken så att jag liksom hoppade till varenda gång en bild på mig och Pappa poppade upp, eller en text jag skrivit.
Efter ett par champangeglas slutade jag hoppa till och stod mest still och pratade eller lyssnade på andras historier. Det var en tung dag. Men häftig på något sätt. Jag fick så mycket mod över de komplimanger jag fick, jag blev inspirerad.
En dag jag fick uppleva med min Mamma dessutom.
För att.
Det är såhär.
För de som känner mig, eller de som inte känner mig men följt mig bloggmässigt, vet att jag skrivit dikter. Massor av dikter om min Pappas bortgång. Så pass många att jag som projektarbete i skolan sammanställde det till en bok. En bok som jag inte kan säga något annat än att jag är löjligt stolt över efter att ha lagt hjärta, själ, tårar och ofantligt mycket tid på den - allt i min Pappas ära.
Och nu.
Äntligen får den komma till sitt syfte. Syftet att hjälpa andra i samma situation, eller som varit i samma situation, eller för dem som kommer att hamna i samma situation. För att få något slags stöd, känna någon slags tröst, eller åtminstonne känna att det finns någon mer.
En del av mina dikter har nämligen fått hamna i boken, släppt av Nätverket mot Cancer, "TID för liv" tillsammans med andras berättelser. Det är därför jag är i Stockholm, för att medverka på Världscancerdagen - och bokens släpp i eftermiddag.
Det känns fantastiskt faktiskt. Konstigt, men fantastiskt. Det är så spännande att se vad denna dagen har att visa.
Älskar dig kära Pappa.
För de som känner mig, eller de som inte känner mig men följt mig bloggmässigt, vet att jag skrivit dikter. Massor av dikter om min Pappas bortgång. Så pass många att jag som projektarbete i skolan sammanställde det till en bok. En bok som jag inte kan säga något annat än att jag är löjligt stolt över efter att ha lagt hjärta, själ, tårar och ofantligt mycket tid på den - allt i min Pappas ära.
Och nu.
Äntligen får den komma till sitt syfte. Syftet att hjälpa andra i samma situation, eller som varit i samma situation, eller för dem som kommer att hamna i samma situation. För att få något slags stöd, känna någon slags tröst, eller åtminstonne känna att det finns någon mer.
En del av mina dikter har nämligen fått hamna i boken, släppt av Nätverket mot Cancer, "TID för liv" tillsammans med andras berättelser. Det är därför jag är i Stockholm, för att medverka på Världscancerdagen - och bokens släpp i eftermiddag.
Det känns fantastiskt faktiskt. Konstigt, men fantastiskt. Det är så spännande att se vad denna dagen har att visa.
Älskar dig kära Pappa.
Vill dansa genom gatorna.
Dumt.
Du skall inte lyssna på vad någon annan har sagt förrän du pratat med den som egentligen vet.
Våga fråga istället för att lita på ord som kanske inte ens stämmer även om du tror det.
Även om det är någon du litar på.
Våga fråga ändå.
Våga.
Våga fråga istället för att lita på ord som kanske inte ens stämmer även om du tror det.
Även om det är någon du litar på.
Våga fråga ändå.
Våga.
Now you're just somebody that I used to know.
Now and then I think of when we were together
Like when you said you felt so happy you could die
Told myself that you were right for me
But felt so lonely in your company
But that was love and it's an ache I still remember
You can get addicted to a certain kind of sadness
Like resignation to the end
Always the end
So when we found that we could not make sense
Well you said that we would still be friends
But I'll admit that I was glad it was over
But you didn't have to cut me off
Make out like it never happened
And that we were nothing
And I don't even need your love
But you treat me like a stranger
And that feels so rough
And you didn't have to stoop so low
Have your friends collect your records
And then change your number
I guess that I don't need that though
Now you're just somebody that I used to know
Now and then I think of all the times you screwed me over
But had me believing it was always something that I'd done
And I don't wanna live that way
Reading into every word you say
You said that you could let it go
And I wouldn't catch you hung up on somebody that you used to know...
Tack för det.
jag vet jag vet
det gör säkert jätte ont i dig och du behöver lätta på hjärtat
så när jag tog av knapplåset och fatta att det var du
så trodde jag det var som ett förlorat brev som åkt runt halva jorden för att komma rätt
men nej, det var det som kändes i stunden
och det behövde jag tydligen veta
nu, idag, vid denna tiden
jag ska tydligen bestämma mig för vad jag känner om detta
vet du vad
jag känner ingenting värt att lägga mer tanke på än denna
jag tänker inte förlåta någonting
det är vad jag känner
vill inte höra mer om dig eller resten
du existerar faktiskt inte
tacktack.
det gör säkert jätte ont i dig och du behöver lätta på hjärtat
så när jag tog av knapplåset och fatta att det var du
så trodde jag det var som ett förlorat brev som åkt runt halva jorden för att komma rätt
men nej, det var det som kändes i stunden
och det behövde jag tydligen veta
nu, idag, vid denna tiden
jag ska tydligen bestämma mig för vad jag känner om detta
vet du vad
jag känner ingenting värt att lägga mer tanke på än denna
jag tänker inte förlåta någonting
det är vad jag känner
vill inte höra mer om dig eller resten
du existerar faktiskt inte
tacktack.
vem.
vem fan sa att det var okej att du inte skulle va här?
.
Tid.
Varför skall tid spela sån jävla stor roll. Om du missar tåget kommer du inte dit du skall i tid. Om du missar tv-programmet får du ångest över det. Om du inte hinner träna blir du tjock. Om du inte hinner sova blir du trött. Om du inte hinner äta blir du svag. Om du inte plugga kommer du misslyckas..
Detta är så töntigt att skriva om. Alla gör det. Men det är fan sant - varför handlar ALLT om tid?
Tiden läker alla sår.
Så var det va? Det gör det inte - det krävs mer för att läka dem.
Det tar tid att komma över någon.
Varför då? Varför skall det göra det? Handlar det inte om omständigheter, vänner, familj och beslut?
Det krävs alltid mer än tid - men det anses vara inom rummet av tid.
Men det värsta av allt är ålder. Att ålder skall avgöra om du är mogen, okej att vara kär i, okej attt vara kär själv, okej att ta beslut, okej att leva som man gör, okej att använda kläderna man gör, okej att få arbeta, okej att få studera, okej att få vara en egen individ.
Jag hatar det. Verkligen hatar det. Att Alla, inklusive mig själv, förlitar sig på tid.
Fan ta tid.
Jag vet knappt själv vad jag vill få ut av min text. Men jag är arg. Jag är arg på begränsningar, tomma förklaringar från andra och oförståelse. Ja. Fan ta tid. Godnatt. Nu kommer jag vara trött, för det är sent.
Detta är så töntigt att skriva om. Alla gör det. Men det är fan sant - varför handlar ALLT om tid?
Tiden läker alla sår.
Så var det va? Det gör det inte - det krävs mer för att läka dem.
Det tar tid att komma över någon.
Varför då? Varför skall det göra det? Handlar det inte om omständigheter, vänner, familj och beslut?
Det krävs alltid mer än tid - men det anses vara inom rummet av tid.
Men det värsta av allt är ålder. Att ålder skall avgöra om du är mogen, okej att vara kär i, okej attt vara kär själv, okej att ta beslut, okej att leva som man gör, okej att använda kläderna man gör, okej att få arbeta, okej att få studera, okej att få vara en egen individ.
Jag hatar det. Verkligen hatar det. Att Alla, inklusive mig själv, förlitar sig på tid.
Fan ta tid.
Jag vet knappt själv vad jag vill få ut av min text. Men jag är arg. Jag är arg på begränsningar, tomma förklaringar från andra och oförståelse. Ja. Fan ta tid. Godnatt. Nu kommer jag vara trött, för det är sent.
Som en man.
Argt inlägg.
JAMEN KOM GÄRNA OCH FÖRSTÖR ETT AV MINA BÄSTA MINNEN I MITT LIV GENOM ATT PRATA OM ATT DU VARIT MED OM SAMMA SAK TROTS ATT JAG VET ATT DU ÄR EN JÄVLA MYTOMAN MEN DU FÖRSTÖR ÄNDÅ OCH AVSLUTAR MED ATT SÄGA ATT DU TAGIT EN BILD PÅ DET OCH VISAR DITT EGOPICSFACE SOM JAG ABSOLUT INTE VILLE SE FATTAR DU INTE ATT DET VAR VIKTIGT FÖR MIG OCH ATT DU INTE BEHÖVER TOPPA ALLAS JÄVLA HISTORIER. FAN.
För exakt ett år sedan skrev jag detta:
Kan ni tro på vad som hände mig idag?
Mamma rusar plötsligt in i min brors gamla rum.
-"Kom Karolina, Fort!"
Jag småspringer till dörröppningen och hör det hon hör, fjärilsvingrar som smattrar mot väggen.
Jag kan inte låta bli att känna hur det sticker i ögonen och näsan medans jag gapar och drar hoppfyllt efter andan.
-"Den kom hit i Fredags, ville visa dig innan jag berättade." Säger hon till mig.
Och jag fylls av hopp, han är här. Han kom tillbaka för att och visar att han fortfarande finns här.
Inte ett tecken, ingenting sedan 1 November (Alla helgona) 2008. Men sedan i fredags, när det är exakt tre år sedan den här veckan var - visar sig en levande fjäril igen.
Känner sedan något jag hört folk beskriva men absolut aldrig kännt förut.
Känslan av att ryggraden totalt frös till is, och en djup rysning. Och den känslan höll i sig länge - säkert en kvart, och skrämmde mig lite. Jag var tvungen att gå ut ur rummet, blev för jobbigt till och med.
Det kändes så verkligt igen, det har hänt.
Och jag kan inte låta bli att tänka på det nu, trots att jag inte alltid vill.
-"Kom Karolina, Fort!"
Jag småspringer till dörröppningen och hör det hon hör, fjärilsvingrar som smattrar mot väggen.
Jag kan inte låta bli att känna hur det sticker i ögonen och näsan medans jag gapar och drar hoppfyllt efter andan.
-"Den kom hit i Fredags, ville visa dig innan jag berättade." Säger hon till mig.
Och jag fylls av hopp, han är här. Han kom tillbaka för att och visar att han fortfarande finns här.
Inte ett tecken, ingenting sedan 1 November (Alla helgona) 2008. Men sedan i fredags, när det är exakt tre år sedan den här veckan var - visar sig en levande fjäril igen.
Känner sedan något jag hört folk beskriva men absolut aldrig kännt förut.
Känslan av att ryggraden totalt frös till is, och en djup rysning. Och den känslan höll i sig länge - säkert en kvart, och skrämmde mig lite. Jag var tvungen att gå ut ur rummet, blev för jobbigt till och med.
Det kändes så verkligt igen, det har hänt.
Och jag kan inte låta bli att tänka på det nu, trots att jag inte alltid vill.
Jag vet att många inte tror på något utanför vetenskapen, och det gör mig ledsen.
Jag har blivit besökt av vackra fjärilar vid speciella datum, utan att de ens skall kunna leva vid den tiden på året, och satt sig på specifika punkter på min kropp och vägrat flytta på sig.
Trots droppar som faller på dem.
Trots mina fingrar som försökte peta undan dem.
Fjärilar har agerat på ett sätt som kännts tröstande, vackert och "för bra för att vara sant" tillräckligt många gånger att jag inte vill tro något annat.
Just det: Tro.
Jag vet att jag inte kan veta det, men jag är glad för det.
För det fyller mig med hopp.
Och kan dämpa rädslan som ingriper en ibland.
Varför, varför skall man vara så kritisk? Varför måste man ha svar?
Det gör mig både arg och ledsen att en människa inte kan tro på något vackrare än verkligheten.
Jag vill tro.
Hoppas.
Och det tänker jag göra.
För gör jag inte det...
Ja, vad blir kvar egentligen när hoppet försvinner?
Jag har blivit besökt av vackra fjärilar vid speciella datum, utan att de ens skall kunna leva vid den tiden på året, och satt sig på specifika punkter på min kropp och vägrat flytta på sig.
Trots droppar som faller på dem.
Trots mina fingrar som försökte peta undan dem.
Fjärilar har agerat på ett sätt som kännts tröstande, vackert och "för bra för att vara sant" tillräckligt många gånger att jag inte vill tro något annat.
Just det: Tro.
Jag vet att jag inte kan veta det, men jag är glad för det.
För det fyller mig med hopp.
Och kan dämpa rädslan som ingriper en ibland.
Varför, varför skall man vara så kritisk? Varför måste man ha svar?
Det gör mig både arg och ledsen att en människa inte kan tro på något vackrare än verkligheten.
Jag vill tro.
Hoppas.
Och det tänker jag göra.
För gör jag inte det...
Ja, vad blir kvar egentligen när hoppet försvinner?
(Denna bild är inte photoshopad, tagen 1 November 2008.)
Inte denna veckan igen.
Varför känns det fortfarande lika mycket. Like Clockwork. Jag blir automatiskt orolig och illa till mods - tills sista dagen, då det bara blir tomt. Åh. Varför måste det redan vara denna veckan igen?
'Cause the only way to my heart is with an axe.
Hold me, I get lonely
I can only wait so long
I'm losing my mind
Le när man sitter själv. Tankar som snurrar.
Vilja klä sig fint varje dag. Röra fötterna till musik på tåget.
Längta.
Vilja klä sig fint varje dag. Röra fötterna till musik på tåget.
Längta.
I go dancing on the ceiling sometimes.
Will you catch my fall?
For you I wear this mask - at home I tear it off.
Varför måste man tänka 3 steg framåt? Det är ju inte mitt problem.
ÅÅH ni människor med fula hjärnor.
If this is what love is all about.
boy come home from school to find his momma crying
he looks inside her eyes so blue
they sit down side by side she tells him the truth
she say last night i caught your daddy having ugh ugh ahh ahh ahh
she's trying to wrap her mind around it
she can't figure it out
if this what love is all about
you can count me out, baby count me out
(Foxy Shazam. Seriöst. Det är fantastisk. Lyssna på hela skivan.
Den nya också.
Och älska allt.)
Den nya också.
Och älska allt.)
