Det är såhär.

För de som känner mig, eller de som inte känner mig men följt mig bloggmässigt, vet att jag skrivit dikter. Massor av dikter om min Pappas bortgång. Så pass många att jag som projektarbete i skolan sammanställde det till en bok. En bok som jag inte kan säga något annat än att jag är löjligt stolt över efter att ha lagt hjärta, själ, tårar och ofantligt mycket tid på den - allt i min Pappas ära.

Och nu.

Äntligen får den komma till sitt syfte. Syftet att hjälpa andra i samma situation, eller som varit i samma situation, eller för dem som kommer att hamna i samma situation. För att få något slags stöd, känna någon slags tröst, eller åtminstonne känna att det finns någon mer.

En del av mina dikter har nämligen fått hamna i boken, släppt av Nätverket mot Cancer, "TID för liv" tillsammans med andras berättelser. Det är därför jag är i Stockholm, för att medverka på Världscancerdagen - och bokens släpp i eftermiddag.

Det känns fantastiskt faktiskt. Konstigt, men fantastiskt. Det är så spännande att se vad denna dagen har att visa.

Älskar dig kära Pappa.