Jag vill skriva något. Berätta vad jag tänker just nu för... för att försöka sätta ord på det.

 

Jag mår bra. Riktigt bra. Så bra att när jag går till stan så ler jag så att folk runt mig undrar ifall jag är psykopat.

 

Jag har blivit mig igen.

Jag äter chips mitt i natten. Lyssnar på musik jag saknat och skriker för full hals till texterna. Hummar i duschen. Drömmer om Danny Elfman (som ung) och Heath Ledger. Skriver listor utan att följa dem. Kan prata i evighet på telefon. Kramar Mamma godnatt. Skrattar högt framför tv:n. Vaknar och vill inte gå ur sängen för att det är så fruktansvärt gossigt. Och det pirrar i magen hela tiden.

 

Jag tror jag förstått att det inte finns någon anledning att bry sig, bry sig om något som inte spelar någon roll längre. Jag börjar stå på mina fötter, hålla upp mitt egna huvud och bygga ihop mitt hjärta efter hjälp och tid -

och det känns så jävla bra.

 

Jag är min. Ingen halva av ett partnerskap - utan hel som jag är.

 

Jag älskar faktiskt... mig. Det låter kanske lite fånigt, lite själviskt - men detta är bra. Jag behöver inte ha någon som påstår att de älskar mig i ett förhållande, jag känner lyckan av kärlek utan det. Både pågrund av tryggheten jag hittat i mig, och i mina fantastiska vänner som får mig att förstå att jag är värd något. Mycket till och med.

 

Jag struntar i vad som hände ur det perspektivet att jag struntar i principen av att jag blev ratad. Jag känner istället en lättnad över att jag slipper all skit och kan fokusera på att ha så jävla kul som det bara går - och den senaste lilla tiden har jag varit lyckligare än någonsin.

 

Jag kommer somna med det leendet jag har på läpparna i denna skrivande stund.

 

Sov gott.

Jag fattar ibland. En kort stund. Oftare och oftare.

Det finns någon annan, någon som kommer få det att pirra på riktigt, få mig att känna mig viktig på riktigt.

Att jag inte är en partner bara... bara en flickvän. Nu ser jag fram emot att vara: min.

Jag ser plötsligt kärlek omkring mig värd att hålla fast vid. Sådan kärlek som inte gör ont.


Jag måste bara skrapa bort den förgångna känslan som skapat en skorpa, även om det gör ont.

Och snart kommer det bara vara just det: en bortpillad ensam sårskorpa...

Det är några saker om dig jag inte kan sluta tänka på ibland. Som gör mig så arg och besviken.

Hur kunde du vara så kär, och sen se en annans läppar och kyssa dem - för att du kunde. Hur kunde du säga sådana ord, känna sådana känslor, krama mig eller kyssa mig så och prata om framtid utan att vara minsta kär i mig?

Känslor är aldrig densamma i ett långt förhållande, det ger jag dig, men jag vet att du ljög när du sa att du inte kände för mig längre.

Du sa det för att det var försent, och du ville tro att du valt livet du ville ha.

Så sanningsenligt, är det synd om dig. Jag blev istället befriad från ett liv jag borde valt bort när jag insåg att det inte kunde förändras till något perfekt - hur mycket jag än försökte.

Förlåt att jag är så ärlig, du kanske tror att jag ljuger för att få dig må sämre. Men du får gärna tro det, samtidigt som jag tror att du känner dig ensam just nu.

Fan vad dina lögner kändes sanna, även när du sa att jag var den enda.

I samma låga skor
Och leendet du log
Så här kan det inte va
Så här kan det inte va
Bjuder på cigg igen
Men nu som fienden
Säger att allt är bra
Hur fan kan du spela glad

Jag blir inom en ram, vissa saker kan jag ju inte säga eller göra - folk kan ju tolka fel.

Jag orkar inte bry mig, så varför gör jag det?

Varför kan inte min hjärna lämna mig ifred så att jag slipper tänka efter i personliga val. Jag är ju faktiskt fri nu eller vad man skall kalla det, jag väljer helt själv.

 

Jag är så jävla arg. Hela tiden.

Ibland blir jag så arg att jag äcklas av mina egna tankar. Jag tänker på de inblandade, deras svek, deras egoism och deras vidriga sätt att se på rätt och fel.

Två år. Två år av Jag älskar dig. Två år av "det finns bara du". Bortkastat så fort jag vände min rygg åt.

Jag hoppas de vet hur ont det gjorde. Hur arg det gjorde mig. Och att de fått lida för det de gjorde utan att tänka utanför situationen.

Samtidigt kan jag finna någon tacksamhet. Tacksamhet för att jag fick slut på något som inte var rätt. Tacksamhet för att att jag slipper uppleva det mer än en gång.

Men känslan av att vara ratad, hatad och meningslös var jag inte värd. Det vet jag nu. Jag tror inte de anar hur ont det gjorde - att vara trasan jag alltid varit rädd för att bli.

Men snart skall jag låta mig sköljas av från allt, allt smuts ska försvinna och aldrig mer komma tillbaka. Jag ska aldrig mer tänka på er som gjorde mig så arg och krossad - ni förtjänar det inte.