För exakt ett år sedan skrev jag detta:
Kan ni tro på vad som hände mig idag?
Mamma rusar plötsligt in i min brors gamla rum.
-"Kom Karolina, Fort!"
Jag småspringer till dörröppningen och hör det hon hör, fjärilsvingrar som smattrar mot väggen.
Jag kan inte låta bli att känna hur det sticker i ögonen och näsan medans jag gapar och drar hoppfyllt efter andan.
-"Den kom hit i Fredags, ville visa dig innan jag berättade." Säger hon till mig.
Och jag fylls av hopp, han är här. Han kom tillbaka för att och visar att han fortfarande finns här.
Inte ett tecken, ingenting sedan 1 November (Alla helgona) 2008. Men sedan i fredags, när det är exakt tre år sedan den här veckan var - visar sig en levande fjäril igen.
Känner sedan något jag hört folk beskriva men absolut aldrig kännt förut.
Känslan av att ryggraden totalt frös till is, och en djup rysning. Och den känslan höll i sig länge - säkert en kvart, och skrämmde mig lite. Jag var tvungen att gå ut ur rummet, blev för jobbigt till och med.
Det kändes så verkligt igen, det har hänt.
Och jag kan inte låta bli att tänka på det nu, trots att jag inte alltid vill.
-"Kom Karolina, Fort!"
Jag småspringer till dörröppningen och hör det hon hör, fjärilsvingrar som smattrar mot väggen.
Jag kan inte låta bli att känna hur det sticker i ögonen och näsan medans jag gapar och drar hoppfyllt efter andan.
-"Den kom hit i Fredags, ville visa dig innan jag berättade." Säger hon till mig.
Och jag fylls av hopp, han är här. Han kom tillbaka för att och visar att han fortfarande finns här.
Inte ett tecken, ingenting sedan 1 November (Alla helgona) 2008. Men sedan i fredags, när det är exakt tre år sedan den här veckan var - visar sig en levande fjäril igen.
Känner sedan något jag hört folk beskriva men absolut aldrig kännt förut.
Känslan av att ryggraden totalt frös till is, och en djup rysning. Och den känslan höll i sig länge - säkert en kvart, och skrämmde mig lite. Jag var tvungen att gå ut ur rummet, blev för jobbigt till och med.
Det kändes så verkligt igen, det har hänt.
Och jag kan inte låta bli att tänka på det nu, trots att jag inte alltid vill.
Jag vet att många inte tror på något utanför vetenskapen, och det gör mig ledsen.
Jag har blivit besökt av vackra fjärilar vid speciella datum, utan att de ens skall kunna leva vid den tiden på året, och satt sig på specifika punkter på min kropp och vägrat flytta på sig.
Trots droppar som faller på dem.
Trots mina fingrar som försökte peta undan dem.
Fjärilar har agerat på ett sätt som kännts tröstande, vackert och "för bra för att vara sant" tillräckligt många gånger att jag inte vill tro något annat.
Just det: Tro.
Jag vet att jag inte kan veta det, men jag är glad för det.
För det fyller mig med hopp.
Och kan dämpa rädslan som ingriper en ibland.
Varför, varför skall man vara så kritisk? Varför måste man ha svar?
Det gör mig både arg och ledsen att en människa inte kan tro på något vackrare än verkligheten.
Jag vill tro.
Hoppas.
Och det tänker jag göra.
För gör jag inte det...
Ja, vad blir kvar egentligen när hoppet försvinner?
Jag har blivit besökt av vackra fjärilar vid speciella datum, utan att de ens skall kunna leva vid den tiden på året, och satt sig på specifika punkter på min kropp och vägrat flytta på sig.
Trots droppar som faller på dem.
Trots mina fingrar som försökte peta undan dem.
Fjärilar har agerat på ett sätt som kännts tröstande, vackert och "för bra för att vara sant" tillräckligt många gånger att jag inte vill tro något annat.
Just det: Tro.
Jag vet att jag inte kan veta det, men jag är glad för det.
För det fyller mig med hopp.
Och kan dämpa rädslan som ingriper en ibland.
Varför, varför skall man vara så kritisk? Varför måste man ha svar?
Det gör mig både arg och ledsen att en människa inte kan tro på något vackrare än verkligheten.
Jag vill tro.
Hoppas.
Och det tänker jag göra.
För gör jag inte det...
Ja, vad blir kvar egentligen när hoppet försvinner?
(Denna bild är inte photoshopad, tagen 1 November 2008.)
Trackback
