För ett par veckor sedan vandrade jag, Jesus, Oll-Olle, Tove taco och hennes vän för att se P3 människor på Pusterviksbaren.



"Jag ser ut som Björn Gustafsson med Aids."



Emma Knyckare hade skrivit ett brev till Göteborg. Klockrena liknelser med alla jävla hipsters på gatorna i närheten - mig inkluderad.



Det var en rätt ful "maroinett" teater, men den hade musikmedlyt till Nightmare before Christmas. Så jag var klad. KLAAAAAD.



Morgonpasset.



Little Marbles.




De var bra, riktigt bra - de två i kombination. Jag såg dem innan och hade pekat på killen och sagt: här har vi en kille med koll. helt rätt århundrade på stilen. Så var han med!



Fridas favorit som blev min favorit när hon räknade upp de 13 sorgligaste stunderna. "När mufasa blir överkörd av gnuer i Lejonkungen", "när man lyssnar på panflöjtsindianerna och cd:n börjar hacka" eller "när du inte vet att du blivit dumpad förrän du loggar in på facebook." Helt jävla underbar.



De var... annorlunda. Frida påpekade att det var såhär hon tänker sig att konventare håller på. Sen gick det inte att fokusera på något annat.
Ni vet vilka ni är pojkar.



Morgonpasset och Little Marbles. (ser ni hur jäkla nära vi satt eller, jag det var nice - tackar som frågar)

(det ska vara en fantastisk gif här. Men den vägrade när jag skulle publicera den. Fu blogg.se)