Har tänkt skriva något om det sedan det hände. Men vad kan jag säga? Det är fruktasnvärt, vidrigt och skrämmande. Jag blir tårögd när jag tänker på anhöriga och döda - liksom att när jag tänker på gärningsmannen känner jag mig tom av rädsla och ilska. Fyfan. Jag önskar att sådant inte skall ske, precis som alla normala. Jag tänker på dådets offer, precis som alla normala. Och jag önska jag kunde stoppat det, precis som alla normala.
Mycket kärlek till Norge. Om något sånt här ändå kunde låta bli att någonsin ske igen.