Du får passa dig som satan, för jag glömmer aldrig bort var du bor.



Ibland blir jag så arg att jag äcklas av mina egna tankar. Jag tänker på de inblandade, deras svek, deras egoism och deras vidriga sätt att se på rätt och fel.

Två år. Två år av Jag älskar dig. Två år av "det finns bara du". Bortkastat så fort jag vände min rygg åt.

Jag hoppas de vet hur ont det gjorde. Hur arg det gjorde mig. Och att de fått lida för det de gjorde utan att tänka utanför situationen.

Samtidigt kan jag finna någon tacksamhet. Tacksamhet för att jag fick slut på något som inte var rätt. Tacksamhet för att att jag slipper uppleva det mer än en gång.

Men känslan av att vara ratad, hatad och meningslös var jag inte värd. Det vet jag nu. Jag tror inte de anar hur ont det gjorde - att vara trasan jag alltid varit rädd för att bli.

Men snart skall jag låta mig sköljas av från allt, allt smuts ska försvinna och aldrig mer komma tillbaka. Jag ska aldrig mer tänka på er som gjorde mig så arg och krossad - ni förtjänar det inte.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:


Kommentar:


Trackback
RSS 2.0