Jag vill skriva något. Berätta vad jag tänker just nu för... för att försöka sätta ord på det.

 

Jag mår bra. Riktigt bra. Så bra att när jag går till stan så ler jag så att folk runt mig undrar ifall jag är psykopat.

 

Jag har blivit mig igen.

Jag äter chips mitt i natten. Lyssnar på musik jag saknat och skriker för full hals till texterna. Hummar i duschen. Drömmer om Danny Elfman (som ung) och Heath Ledger. Skriver listor utan att följa dem. Kan prata i evighet på telefon. Kramar Mamma godnatt. Skrattar högt framför tv:n. Vaknar och vill inte gå ur sängen för att det är så fruktansvärt gossigt. Och det pirrar i magen hela tiden.

 

Jag tror jag förstått att det inte finns någon anledning att bry sig, bry sig om något som inte spelar någon roll längre. Jag börjar stå på mina fötter, hålla upp mitt egna huvud och bygga ihop mitt hjärta efter hjälp och tid -

och det känns så jävla bra.

 

Jag är min. Ingen halva av ett partnerskap - utan hel som jag är.

 

Jag älskar faktiskt... mig. Det låter kanske lite fånigt, lite själviskt - men detta är bra. Jag behöver inte ha någon som påstår att de älskar mig i ett förhållande, jag känner lyckan av kärlek utan det. Både pågrund av tryggheten jag hittat i mig, och i mina fantastiska vänner som får mig att förstå att jag är värd något. Mycket till och med.

 

Jag struntar i vad som hände ur det perspektivet att jag struntar i principen av att jag blev ratad. Jag känner istället en lättnad över att jag slipper all skit och kan fokusera på att ha så jävla kul som det bara går - och den senaste lilla tiden har jag varit lyckligare än någonsin.

 

Jag kommer somna med det leendet jag har på läpparna i denna skrivande stund.

 

Sov gott.